Ballad i månsken dansad med kuliss
Recension
"Författaren är barnbarn till huvudpersonen i boken, Rut Holmén, mormodern som levde mellan 1893 och 1962. Hon dog när författaren var elva år. Boken har han grundat på klippböcker, brev, fotoalbum m.m. och på det som familj och släktingar berättat. Han har valt att inte skriva boken i kronologisk ordning, vilket innebär att läsningen blir spännande. Det börjar t.ex. med en resa till Mallorca. Rut flyr ett tradigt, långvarigt äktenskap med en synnerligen otrevlig man – och resan är i slutet av hennes liv. Hon dör tre år senare. Genom umgänge med resenärerna får vi Ruts tillbakablickar, tankar och insikter i hennes liv, och så småningom rullas hela livet upp: uppväxt, skola, dansens plats i hennes tillvaro, den stora kärleken som sviker ... och själv undrar hon över varför hon som skulle vara så lycklig blev så förfärligt olycklig. Läsaren får svaret i boken. Den är välskriven .. på ett väl valt språk med god miljödoft av Sverige och Norge, av seder och bruk från den tiden." BTJ/Karin Lentz
Berättelsen tar sin början sommaren 1959 och handlingen utspelar sig - förutom på Mallorca - också på Lidingö och i Råsunda. Ruts tillbakablickar tar med läsaren till Borås, Båstad och Trondheim kring 1920.
*
Förlag: B4press, www.b4press.com. Häftad, 326 sidor.
Utgiven dec 2007. ISBN 978-91-85189-51-9.Boken finns att köpa på nätbokhandeln. Pris: cirka 110 kr.
"Jag kommer att sakna stunderna här på Casino bar."
"Jag är en människa som borde vara lycklig. Jag har förmågan att kunna ta vara på det vackra och sköna. Jag gläds åt småsaker, saker som andra människor ofta inte ens lägger märke till. Jag har ett gott förhållande till mig själv. Jag har en inre värld, rik på tankar och fantasier. Det finns så mycket där. Jag kan roa mig och ha roligt. Jag är inte kräsen och inte överdrivet kritisk. Jag får lätt kontakt med andra. Och visst är jag en människa som kan älskas och kan älska tillbaka. Men hur kunde jag, som skulle vara så lycklig, bli så förfärligt olycklig?"
Ett avsnitt
– Det är inte dumt med marginaler, sa min make överdrivet släpigt.
Jag förstod att explosionen bara var sekunder bort och blev inte överraskad när han sedan slog näven i bordet och skrek:
– Jag har inga marginaler!
– Det är mina pengar. Skrik inte! Du hörs över hela området.
– Dina pengar! Jag vill inte höra talas om dina pengar!
Verandan har utmärkt akustik och de ordväxlingar vi haft där genom åren har i hög grad varit offentliga. Maud Dixon anförtrodde mig en gång (hon och hennes man Rex bor i stugan vid foten av backen) att vi hörs och att det ibland blir så pinsamt att de måste gå in i stugan och stänga om sig. Jag tror att hon sa detta för att skydda mig, hon har inte mycket
till övers för Otto. Jag berättade för Otto vad hon sagt, men det blev ändå gräl ute på verandan med jämna mellanrum. Otto kan aldrig behärska sig. När han blir irriterad på mig, så sätter han i gång att gorma och låta, oavsett vad.
– Det är mina pengar, pengar som jag ärvt.
– Jag vet att du har ärvt.
– Du har din lön, jag menar din pension, jag har inga egna pengar. Utom dom här.
– Jag ger mig inte ut och reser.
– Du vill inte resa, du vill spela golf, och det kostar också pengar.
Han blev tyst och drog ett bloss. Hur mycket pengar han spenderade på golfen ville han aldrig avslöja. Det gav mig ett övertag. Han andades ut röken genom näsan och fimpade cigaretten innan han fortsatte.
– Det blir sammanlagt ettusentrehundraåttiofyra kronor. Niohundraåttiofyra och fyra hundra blir ettusentrehundraåttiofyra. Du satsar en jävla förmögenhet på en struntresa. Mallorca! fnös han.
– Det finns mycket intressant att se där!
– I helvete heller!
– Sch på dig! Sch!
– Va?
– Du har ingen anledning att svära.
– Du har inte det minsta begrepp om pengar – eller om någonting. Jag får bära allt ansvar.
– Det är inte sant.
– Det är sant. Det är så in i helvete sant. Jag kan ropa ut det från taken, skriva en insändare om det i tidningarna, låta mig intervjuas i radion, hugga in det i ett fan så stort stenblock.
Det – Är – Sant! Marginaler! Dina pengar! Pysch!
Han hade ännu en gång klivit upp på sin egen inbillade teaterscen. Han gjorde en roll. Rösten fick resonans. Han fraserade: betonade, pauserade och växlade tempo. Men rollen liksom kantrade. Effekten blev för viktig. Njutningen att spela för märkbar.
"En ung flicka gick Lyckebacken upp."
Förord
Den här boken handlar om min mormor Rut Holmén (1893-1962). Rut dog när jag var elva år och det är inte mycket jag kommer ihåg av henne. Jag har haft tillgång till en skildring av hennes dansår som hon skrev till sin mor (som aldrig såg henne dansa!). Här har vi haft ett samarbete, mormor och jag. Men jag har gjort min egen tolkning av det hon berättar. Jag har vidare haft tillgång till klippböcker, brev och fotoalbum. Jag berör också de båda sagoböckerna som Rut gav ut:
Prack och fem andra sagor, Wahlström & Widstrands förlag 1934 och Jätten Lufses bröllopsgåva och andra sagor, Albert Bonniers förlag 1946.
När det gäller Ruts uppväxt, livet med maken Otto och vardagen i Råsunda, är det vad min mor och morbror berättat som jag haft att bygga på. Som dansös uppträdde Rut under namnet Rut N:son Fersing. Jag har valt att använda det ursprungliga familjenamnet, som var Nilsson. Med några få undantag är inga personer i boken helt uppdiktade, men jag hanterar dem ibland egensinnigt. Ruts närmaste och personerna som finns med i hennes dansvärld har fått behålla sina riktiga namn.
"Affischförslagen var ganska lika. Det som skilde bilderna åt var dansösens poser, en dansös utan leder, med onaturligt böjliga armar och ben."
"..från varje bukett tog jag en blomma som jag pressade och fäste på en kartongbit. I kanten skrev jag åren som gått."
Sommaren 1959 ger sig Rut Holmén iväg, 66 år gammal, på en charterresa till Mallorca. Hon flyr undan – för en stund – livet som aldrig blev som hon ville. Veckorna på medelhavsön blir en utsiktspunkt från vilken hon ser sig tillbaka: Mannen som hon älskade, Dansen – hennes särskilda gåva – som hon blev så framgångsrik med, Livet som var ett äventyr. Men alltsammans nu förvandlat till en saga, under en annan himmel. Och sedan: Livet som slutade att vara ett äventyr.