Jag springer med Paulus!

Som kristen och löpare slår jag följe med aposteln Paulus.

I Paulus förenas tron med ett intresse att "röra på sig".

På den tiden var förstås alla tvungna att röra på sig. Fötterna var ofta det enda transportmedlet. Men Paulus var intresserad av att röra på sig också för motionens och utmaningens skull. Han var helt klart idrottsintresserad, skriver norrmannen Thor Gotaas i sin nyutkomna bok ”Löpning - en världshistoria" (vilken underbar titel!). Han skriver: Paulus lärde sig tältmakaryrket och utvecklade dessutom ett bestående intresse för idrott genom att vistas på Tarsus stadion, där han tränade en del (Jag vet inte var Gotaas fått detta ifrån, men det kan säkert stämma). I Paulus skrifter nämns löpning vid flera tillfällen, fortsätter Gotaas, som till exempel i ett av korinthierbreven: "I idrott springer alla deltagarna, även om bara en kan vinna. Gör som dem och spring för att vinna!"

Paulus var idrottsintresserad, men aldrig fanatisk. Troligen förde han inte träningsdagbok!

Paulus skriver i ett brev till sin medhjälpare Timotheos: Kroppslig träning är nyttig till en viss grad, men gudsfruktan är nyttig till allt, eftersom den har med sig löften som gäller både detta livet och det som kommer. Kanske var Timotheos också löpare? Och kanske ägnade han lite för mycket tid åt sitt idrottande?

Thor Gotaas skriver vidare att när kristendomen blev romersk statsreligion förbjöds idrott eftersom den sågs som en hyllning till hedniska gudar. Tankarna skulle kretsa kring det eviga livet, inte kring dyrkan och utveckling av människokroppen - i synnerhet inte i naket tillstånd! Människokroppen var syndig, även om själen var frälst. Här har vi förklaringen till att fromhet så ofta blir lika med stillhet. 

Jag springer med Paulus!