Malte von Liewen slog sig ner på en sten. Emån var här ungefär tio tolv alnar bred, men ån flöt fram i lä mellan strändernas trädrader och far och dotter hade inga problem att höra varandra.

- Du har sovit nästan hela dagen. Det blev sent igår. 

Annette svarade ingenting på detta. Hon tog fram en näsduk och snöt sig.

- Du dansade med baron Fleetwood.

- Jag dansade med honom hela tiden.

Det fanns litet trots i rösten.

- Ja, du gjorde det. Han är löjtnant vid Kalmar regemente.

- Vi är förlovade.

Malte von Liewen hade förväntat sig att kanske behöva avstyra en romans, påminna om det här med distans, och få flickan att förstå att hon borde ge sig tid att se sig om. Hans hustru hade sagt åt honom att lyssna till flickan, men det här var absolut ingenting att resonera om.

- Nej, min lilla vän. Du är inte förlovad. Och du kommer inte heller att bli förlovad med denne Georg Fleetwoood.

- Far kan inte säga så.

- Du har träffat honom en enda kväll. Och redan är du beredd att dela ditt liv med honom! Det går inte till på det sättet. Dessutom har han inte frågat mig.

- Men det tänker han göra! Det tänker han!

..

Plötsligt insåg Annette vidden av det som höll på att hända. Faderns nej måste mildras, böjas innan det hann stelna och hårdna.