Jag har dåligt lokalsinne. Det är jag medveten om. Men trots detta handikapp är jag fylld av tillförsikt varje gång jag ska ge mig ut i skog och mark. Jag är i detta sammanhang en obotlig optimist. I dag kommer det att gå bra! – Nej, man ska inte haka upp sig på någon tråkig statistik. I dag kommer jag ha koll på väderstrecken. Absolut.

Någon halvtimme senare står jag där i den villande skog. Enligt kartan ska där finnas en höjd eller en liten bäck eller en elledning i skyn. Men ingen höjd, bäck eller elledning syns till. Som så många gånger förut stämmer inte kartan med verkligheten. Men jag vill inte tro att det är min orientering det är fel på – det är verkligheten som är problemet! Jag ger verkligheten en chans att ”rätta till sig” och fortsätter sedan glatt vidare. Det dröjer inte länge förrän jag är alldeles borta.

En stor förändring i mitt liv inträffade när jag skaffade gps-klocka. Plötsligt blev allting så enkelt. Med ett tilläggsprogram kan jag göra en rutt och sedan skicka den till gps:en. På klockans display visar sedan en pil åt vilket håll jag ska färdas och jag vet hur lång sträcka jag har tillryggalagt och hur långt jag har kvar. Gps:en har blivit min käraste ägodel!

Men ibland kan jag sakna det oförutsedda och överraskande.

Att redan från början veta Varthän och Hur länge, det gör på något sätt livet mindre. Det blir inga nyupptäckter på samma sätt som förr.

Diktaren Tomas Tranströmer – han som alla tycker ska få nobelpriset, men som aldrig får det – han har skrivit en dikt om detta som heter Gläntan och som börjar så här: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Jag kan inte släppa gps:en, men det händer att jag ibland får ett infall och i stället för att lyda klockans riktningsvisare tar jag av åt ett annat håll och försvinner på okänd stig.

Det är förstås riskabelt. Man vet aldrig hur det slutar.

PS

Gå vidare till kapitlet Löpning på min hemsida. Där finns ett antal gps-rutter att pröva!

.

Vi ska älska Gud med hela vårt förstånd, står det i Bibeln. Man måste inte göra sig dum för att tro på Gud! Att då använda sig av ett språk som den som talar inte själv förstår – ska det verkligen föra oss närmare Gud? En del påstår det. De säger att det ger en alldeles särskild närhet.

Det handlar om tungotal.

När allt startade – på Pingstdagen, när den första kristna församlingen blev till och Guds Ande for fram som en stormvind, då överväldigades många av starka känslor. Man lever som i ett rus. Det blir liksom för mycket att greppa. Tillvarons gränser sprängs. Språket räcker inte till för att uttrycka det man upplever – och där och då talas det i tungor. I början av den kristna trons framväxt förekom det tungotal.

När aposteln Paulus räknar upp Andens gåvor finns tungotalet med. (Man kan dock notera att tungotalet står sist på hans lista.) Men Paulus talar om en tid då tungotal inte längre behövs (Första Korintierbrevet, kapitel 13-14).  Och mycket riktigt! Tungotalet försvinner ur det kristna gudstjänstlivet på 300/400-talet, åtminstone om man får tro Augustinus.

Men i dag, en eon senare, är tungotalet tillbaka.

Den första större väckelserörelsen med utbrett tungotal efter urkristen tid ”inträffade” i slutet av 1600-talet. Tungotal förekom sedan här och där i olika protestantiska väckelserörelser under 1700- och 1800-talen. Men riktig fart på det hela blev det först vid förra sekelskiftet med den karismatiska rörelsens framväxt. Med tungotalet var alltså borta i över 1000 år! Detta till trots fortsatte de kristna att fira gudstjänst och sprida det glada budskapet. Man klarade sig tydligen bra ändå – utan tungotal!

Hur ska vi förstå detta? Handlar dagens tungotalande om ett missförstånd – ett överentusiastiskt sätt att läsa sin Bibel. Jag tror att det kan förhålla sig så. Men det finns ett viktigt ”Men”. Jag tror på en generös Gud. En Gud som inte är särskilt formell av sig. ”Okej då,” säger Gud (till den som talar i tungor). Om du vill möta mig där, på den där platsen som inte längre har någon adress, så möter jag dig där i alla fall!

Källor:

Torbjörn Aronson, kyrkohistoriker i Uppsala

The Jerome Biblical Commentary

Korintierbreven med förklaringar – Bo Giertz

Man har hittat guds-genen! Det är i själva verket en gen som ger dig guds-tro.

Denna upptäckt redovisas av en amerikansk molekylärbiolog vid namn Dean Hamer i en bok som heter The God gene – How faith is hardwired into our genes (ungefär: Gud-genen – hur vår tro är oupplösligt förknippad med våra gener).

Hamer gjorde ett test på ett antal försökspersoner vad gällde deras förmåga till transcendens – det vill säga, att kunna uppleva någonting bortom vetandets gränser. Kunde de förlora sig helt i en upplevelse och glömma bort sig själva? Kunde de känna sig förenade med något stort som saknar gränser? Påståenden av det slaget skulle ringa in deras transcendentala förmåga.

Några fick höga poäng, andra låga. Hamer drog slutsatsen att det måste vara en särskild gen som förklarade skillnaden. Till slut hittade han genen och han kallade den för VMAT2. En liten variation i denna gen bestämde tespersonernas olika ”resultat”.

Så var det med den saken. Gud handlar om en gen.

Tro verkar nästan påminna om musikalitet! En del har absolut gehör medan andra är tondöva.

Och det finns människor som också säger om sig själva: Jag är inte religiös – ungefär på samma sätt som de skulle kunna säga att Jag är inte musikalisk.

Är det så, finns det andligen tondöva människor?

Hamers test HOW SPIRITUAL ARE YOU? omfattade 20 påståenden att ta ställning till. Man skulle svara gäller mig eller gäller inte mig. Jag gjorde testet och jag fick 5 poäng, vilket gav mig omdömet att jag är mycket skeptiskt lagd och gör motstånd mot andlig medvetenhet. Jag frågar mig hur jag i all sin dar lyckats få en tro? Med mitt bottendåliga testresultat!  Kanske finns det en annan, ännu oupptäckt gen som förklarar detta?

Jag kan bara konstatera att någonstans på vägen blev jag ändå övertygad om sanningen i den kristna tron. Det som är det speciella med den kristna tron är att den berättar om en Gud som kommer till oss – där vi är just nu. En Gud som kommer ända fram till oss.

Och det är detta som är julens budskap. Gud kommer till varje människa. Både till den som fick många poäng i testet och till den som fick få. För budskapet lyder: I dag har en frälsare blivit född åt er.

P.S. Vill du göra testet så hittar du det på

http://www.time.com/time/covers/1101041025/quiz.html

.

Det finns ett Kanske i Bibeln som är oväntat. Och detta ”kanske” gör en sådan skillnad! Jag är så glad att det finns där. Och det som är överraskande är att det är aposteln Paulus som säger ”kanske”. Han var inte precis känd för att vara försynt och taktfull.  Han var inte mycket för ”å ena sidan ... å andra sidan”. Han visste alltid vad som gällde … vad som skulle göras … vad som skulle sägas. ”Kanske” var inte ord som använde särskilt ofta. Han hade inte tålamod med personer som i ena stunden trodde och i den andra tvivlade. Det är ju bara att bestämma sig – håll fast vid tron och aldrig släppa taget.

När en av de kristna församlingar som Paulus grundat började slira i tron blev Paulus fullkomligt rasande och skrev ett upprört brev till dem: ”Om någon skulle förkunna ett annat budskap än det jag förkunnat för er – förbannelse över honom!”

Han var en sådan person. Det var alltid ”antingen eller”. Absolut inget mumlande.

Men långt senare, i ett annat brev till en annan församling skriver han: ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i en död som hans – kanske (!) jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.”

Jag har träffat kristna som har tron som i en liten ask. De har svar på allt. Inget tvivel så långt ögat når. Dessa personer säger inte någonting som är direkt fel. Men det är just detta som på något sätt gör att allt blir fel! För vi äger inte hela sanningen. Vi får aldrig riktigt grepp om Gud ... om Jesus. Tvivel är en naturlig del av tron.

Det är detta som Paulus till sist inser. Han har varit så upptagen med att predika den kristna tron att han liksom glömt bort sig själv. Men till sist kommer han i kapp sig själv – och stannar upp. Insikten slår till och han är tillbaka på ruta ett och han säger: ”Jag vill lära känna Kristus.” Jag tror att Paulus drar en djup lättnadens suck när han säger det. Och så dyker det där lilla ordet upp: Kanske. Kanske kan jag nå fram till uppståndelsen från de döda, säger han.

Tvärsäkerheten är borta: ”Tro inte att jag redan nått det himmelska målet och blivit fullkomlig.”

Och jag går till mig själv:

Min tro är skral, fylld av tvivel, mina goda gärningar är inte så många, mina synder desto fler.

Men kanske finns det nåd, förlåtelse för allt. Kanske

Kanske är det enda vi har.

Jag har bestämt mig. Jag kommer inte att tända ljus.

När en präst av någon anledning ska intervjuas i TV händer varje gång samma sak.

Innan själva intervjun får vi se prästen i kyrkan. Och vad gör han? Jo, han går fram och tänder ett ljus vid altaret. Ingen annan syns till. Kyrkan är öde och tom.

På detta sätt presenteras nästan alltid en präst av TV. En präst är en person som alltid finns i kyrkan och vars huvudsakliga uppgift är att tända ljus!

Om jag någon gång skulle bli intervjuad i TV (jag hoppas det aldrig händer) kommer jag att totalvägra. Jag kommer inte att tända ljus.  

Men det är inte bara TV som tycker att det är ett måste att tända ljus när det ska handla om Gud. Så snart det är dags för andakt ska det tändas ljus. Att tända ljus blir som ett slags ”På-knapp”: Nu är Gud här. När sedan andakten.. bönestunden avslutas blåses ljuset ut. Gud blåses ut! Vi har tryckt på ”Av-knappen” och återgår till det vanliga livet: ”Så var vi klara med Gud för den här gången!”

Vi kanske behöver öva oss i att ha andakt utan att tända ljus!

Det kan säkert kännas lite osäkert och avigt till att börja med, men jag är övertygad om att efter en månad eller två kommer andaktsstunden att fungera alldeles utmärkt utan vi tänder ljus. I själva verket kommer det att fungera bättre! Det är jag övertygad om. Vi tvingas inse att Gud är inte en ceremoni, någonting vid sidan av mitt vanliga liv. Efter en andakt är det inte så att jag då återgår till mitt vanliga liv. Nej. Jag har ju aldrig lämnat det! Jag har inget ljus att blåsa ut. Det finns ingen ”Av-knapp”. Gud är fortfarande kvar. Livet med Gud fortsätter. Det där livet som vi kallar för vårt vanliga liv.

”Be ständigt” uppmanar oss Paulus i 1 Thessalonikerbrevet (kapitel 5, vers 17). Just detta bibelord säger oss att det finns inte någon ”Av-knapp”. Det finns ingen tydlig gräns mellan att Nu ber jag och Nu ber jag inte. Men jag kan här och nu känna ett lugn med Gud.  I mitt varje andetag finns Gud med: ”Every breath you take / Every move you make / Every bond you break /Every step you take / I'll be watching you / O can't you see ..” (Sting)